Hatkärlek

Ja, Rebecca här igen, här kommer ytterligare ord och tankar.

Hatkärlek.
Det är precis vad vi har till färjan som tar oss fram och tillbaka mellan Mwanza och Nansio. Igår var tyvärr de platsbestämda biljetterna (som de kallar förstaklass) slut när vi kom och det slutade med att vi satt på vår sjal (för bekvämlighetens skull) på plåtgolvet i de dryga 3 och en halv timmarna från Mwanza till Nansio. Varannan vind som når ansiktet stinker av en otroligt stark och intensiv urinlukt som kommer från de ganska otrevliga "toaletterna" nedanför trappan. Med tanke på resans längd är det inte ovanligt att vi behöver besöka detta bås. Jag tänker inte beskriva dem i detalj men när man kommer ut därifrån är ryggen ofta ganska blöt då det är en lite märkligt placerad kran ovanför "toaletten" som läcker.
Medan vi trängs med de andra passagerarna kämpar några grabbar med att få sina strumpor, ficklampor, godis, kakor, nötter och drycker m.m sålda. Det låter kanske inte så mysigt men det är det (som i "bussarna" vi kan berätta om en annan dag!). Vid dethär laget känner större delen av besättningen igen oss och de blir alltid lika glada av att se oss! När vi närmar oss Nansio är solen påväg ner och vattnet som är nästan stilla glittrar. I horisonten mellan klipporna försvinner ett segel. Fiskarna är påväg ut och för dem har arbetsdagen knappt börjat. Det är verkligen härligt med eftermiddagssolen i ansiktet. När första myggbettet börjar klia på foten är det dags att stiga av färjan och leta sig igenom folkmassan för att hitta vår far som alltid välkomnar oss med en stor kram och ett "karibuni sana, habari Mwanza?!" (Varmt välkomna, hur var Mwanza?!)

Vi är inte ensamma på sjön och ibland kommer de små båtarna otäckt nära färjan

Tankar

Rebecca här,
jag talar kanske för oss båda men nu måste jag bara rensa hjärnan lite. Det har varit en turbulent helg känns det som; 2 nätter i Mwanza blev 4 och vi har hunnit med allt ifrån seminarium med de härliga brudarna i L.A till en lyxig lunch på Tilapia, en utflykt till ett museum och en mindre trevlig stalkning.

Jag är så otroligt tacksam över att första halvan av vår praktik varit så fantastisk och i stort sätt felfri. Givetvis stöter vi ständigt på jobbiga situationer (och jag vet inte hur ofta på en dag vi säger "vad hände nu?") men med alla fantastiska människor vi har omkring oss har allt ändå löst sig så gott som smärtfritt. Försöker alltid se det som möter oss på ett positivt sätt även om mycket som möter oss och våra ögon (öron och näsa!) är långt ifrån positivt alla gånger. Ändå tror jag att vi är relativt skonade. Klart att det är tufft att unna sig god mat och äta den med gott samvete när de taniga gatubarnen ser på med sina tomma, sorgsna ögon. Vi förbjuder oss själva att kasta maten och ber om en påse som barnen får när vi går.

Alla tuffa intryck har ännu inte fått några ord... men de smyger sig sakta fram. Det är bara det att det är så mycket lättare att sätta ord på det vackra - och det är även roligare att dela allt det fina med er!

Kontrasterna i detta vackra men mycket fattiga land slår oss ständigt - rakt i ansiktet. Vi har två fantastiska familjer, en i Mwanza och en på Ukerewe. I Mwanza går dottern på en internationell skola med hög standard och disciplin - henne möter vi oväntat på stans lyxiga restaurang där hon suger i sig en glass.
På Ukerewe är sönerna hemma från skolan på grund av lärarbrist i de statliga skolorna (vilket inte betyder lediga då dt finns en massa sysslor i hemmet som måste göras). Deras första restaurangbesök var på min födelsedag och det var inte heller svårt att få med dem på deras debutfärd på motorcykel.

Jag älskar Ukerewe och skulle inte vilja vara någon annanstans just nu!

Sukuma museum i Bujora

Sukuma museum i Bujora

Migrationsproblem

Det är kul att ni är så många som läser och mindre kul att det är så få som säger hej när de tittat in. Om problemet är att ni inte vet hur man kommenterar (vilket flera meddelat på olika håll) följer här en instruktion:

1. Klicka på ordet "kommentarer" i rutan som finns under varje inlägg.
2. Skriv din kommentar.
3. I rullistan under kommentarsfältet bredvid "kommentera som:" klickar du och väljer alternativet "Namn/webbadress" eller "Anonym" (om du inte vill säga vem du är!).
4. Klicka på "Publicera" och följ anvisningarna!


Ja, vi hade alltså fått reda på att vi skulle anmäla att vi var bosatta på ön för en kortare period. Tyvärr vart det inte lika smidigt som vi trodde och vi blev tvungna att hastigt återvända till Mwanza. Det skulle kopieras papper, fotas passfoton, växlas pengar och ringas samtal... Ett dygn senare och 200 dollar fattigare var vi iaf. tillbaka på ön igen.

I fotoautomaten!!

Fredagen bjöd på fisketur. Det var vi, baba och 4 fiskare som gav oss ut i Lake Victoria! Fiskelyckan var framme hos Maria men tyvärr tog batteriet i kameran slut. Åskan kom allt närmare och tillslut öppnade sig himlen... man skulle alltså kunna säga att vi badat i Lake Victoria. Regnbågens slut visade sig vid vårt hus, allt går inte fånga på bild men det var en fantastisk kväll i regnet på sjön!

Vi och våra fiskare!

Vi har också hunnit med en utflykt till Ukerewes högsta punkt - Kuruego hill - där vi blev visade runt av en lokal guide. Även en grupp lärare hade hittat dit. Det var även debut för våra bröder att åka motorcykel (pickipicki)!

Kanske det ser ut som vinter men det var "bara" svenskt sommarväder denna dag!!

Födelsedag och Utandawasi

Jag (Rebecca) hade varken planer eller förväntningar för något firande av en födelsedag men det spelade nog mindre roll. Det visade sig att familjen, som vi bor hos, aldrig varit ute och ätit så vi (främst Maria!) tänkte att det vore mysigt att ta med dem ut på en restaurang. 

Vi hamnade på restaurangen Monark som låg helt fantastiskt nere vid sjön och med en härlig sandstrand som golv. Mysbelysningen var igång och innan maten serverades förklarade vår handledare Wilson att: "nu när det är Rebeccas dag borde alla ställa sig upp och hålla ett litet tal om råd eller tankar till henne". 

Sagt och gjort. Alla fina människor, stora som små, som var där med oss den kvällen ställde sig upp och höll sitt tal (inkl. Maria - tack! - vi är så glada att dela dethär med varandra!). 

På flaket mot födelsedagsmiddagen, Rebecca och Wilson 

På flaket mot födelsedagsmiddagen, Baba och Maria

Skål innan talen

Hela gänget, förutom Conso som tar bilden

Marias födelsedagspresen var en otroligt skön och välbehövd natt på New Mwanza Hotel. På dagen lyxade vi också till det med ett dopp i poolen och en öl på det - kunde inte bli bättre!!

Utsikt från Gold Crest Hotel

Maria vid poolen!

I veckan mötte vi återigen det jag tror vi gillar bäst på Ukerewe, och kanske gillar bäst av allt med att vara här: Utandawasi! Det var ett bymöte som skulle hållas där temat var HIV/AIDS problematiken och då finns inget bättre redskap än just Utandawasi - alla älskar både dom och musik och i deras texter sprider de viktig kunskap och information om just HIV/AIDS. Otroligt mycket folk och väldigt, väldigt intressant: 

Tack och hej! 

(hoppas ni kan se videon?! - tack till Jocke för det!)

Tiden går

Vi är medvetna om att det blir allt längre mellan uppdateringarna men det är så det ser ut!

Vi träffade alltså Daria förra helgen. Det blev ett ganska snabbt möte på flygplatsen innan hon skulle vidare men vi hann iaf med lite frukost =)
Därefter skulle Rebecca äntligen, efter mycket om och men, få dedär dreadsen gjorda. Kvinnan sa sig veta precis hur de skulle göras och satte igång... sen säger Maria: "Alltså, det är nog inte alls så du vill ha det, det är mönster i hårbotten."
Det är inte alltid lätt att bli förstådd här då allas inställning är att "absolut, det fixar vi!"
Hur som helst, vi fick då istället tid till att leka lite med lillsyrran (Vivi) som vi inte hade träffat på länge.

När vattnet är slut i brunnen vallfärdar befolkningen mot sjön...

Daria och Nathan på Mwanza airport

Rebeccas dreads...

Och så delar vi med oss av ytterligare barn!

Vi var med om en något märklig händelse på vägen till bussen. Vi gick den vanliga vägen genom skolgården som för det mesta kryllar av folk, så även nu. Det var bara det att när helt plötsligt en klocka ringde frös alla till is. Mitt i sina rörelser. Vi tänkte att det är bäst att vi gör detsamma... så där stod vi, i kanske 10 sekunder... sen ringer klockan igen och alla fortsätter som om ingenting har hänt.

Det visade sig senare vara så att flaggan hissades ner och då stannar man upp för att visa respekt för landet, om vi förstod det rätt!!

Väl på bussen tänkte vi att det gick slappna av lite, men inte. När bussen var framme där vi skulle av flög det in folk i alla öppningar - dörrar, fönster (och hade taket varit öppet hade de kommit den vägen också). Det resulterar i att Maria tar sig ut - utan Rebecca. Paniken börjar så smått infinna sig men som tur är lyckas hon slå sig fri från bussen!!!

Vi konstaterar: Värre än alla konserter.

Här är en karta över vår ö. Nansio, där vi bor, ligger nere i högra hörnet!

Vi åkte alltså tillbaka till ön och veckan bestod av väldigt långa dagar på fältet. Från morgon till kväll har vi besökt fiskodlingsprojekt till "hållbart jordbruks"-projekt (vilka vi skrivit om tidigare och kallat vi-skogen projekt som också är en korrekt benämnening :P). Det har utbildads kring klimatförändringar och i viss mån även jämställdhet, i de grupper där det behövdes! Vi har mött många fina människor och grupper.. mycket tid till reflektioner har också getts vilket vi verkligen uppskattar. 

Hemma har allt flutit på i vanlig ordning med matlagning, tvättning och diverse sysslor!

Problemet med vattenbristen är stor. Riktigt tråkigt att se...

Ett monster. Denna väger 22 kg.. Kan tydligen växa sig till över 2 meter.

Nedan följer lite bilder från Nansios gator och vår vardag: